.

För några månader sedan började min mamma klaga över smärtor i sitt ena bröst. Lagom till tiden fick hon en tid för mamografiundersökning för ca 3 veckor sen. Jag följde med mamma som stöd. Sedan den dagen har jag (och mamma framförallt) levt med konstant ångest. Mamma sa att hon var övertygad om att det var cancer eftersom hon kände en stor knöl i bröstet, nånting var fel plus överdrivet mycket huvudvärk den senaste månaden. Jag kan inte förklara den ångest jag haft. Då kan jag inte ens tänka mig vad mamma tänkt. Har inte kunnat sova, tänka eller leva utan tanken om att mamma kanske har cancer. Jag har föreställt mig begravning och förberett mig på att ta hand om henne. Att jag redan är ganska deppig och bara går runder utan speciell sysselsättning har inte gjort saken bättre. Har inte berättat hur jag mått för någon, därför känns det så jävla skönt nu. Idag fick vi svaret att det inte var cancer utan en helt ofarlig knöl. Jag ringde mamma och både hon och jag grät som två barn. Det känns som en tio ton tung sten lyfts väck från min kropp. Jag är så otroligt glad och det känns som att jag äntligen kan fokusera mer på mitt eget liv igen. Jag skulle inte klara en dag utan min mamma på den här jorden.

Sitter i trappy under den älskade värmepumpen. Har huvudvärken från aphelvetet. Ska snart orka mig upp och gå till bussen. Snart.

Siri körde bil i staden och vi fikade fika på fenno. Miss. Love

Ligger i frickapas säng och tänker på det som finns innanför mitt huvud och allt det utanför. Giv me ur luv Donna mys ändå ej sove. Frickan är tjejen som sjunger högt i bilen. Trasor lasor och of monsters. Har varit vuxen bedömt berömt och känt behag. Tänk att aldrig kunna få dela med sig av sitt innersta väsen. Att aldrig kunna dela exakt de tankar jag har i mitt huvud just nu. Du fattar men ändå inte alls. Bilden av dig er min värld. Jobbigt ibland. Men kolla på videon i inlägget under. Det är den värd.

Strosar i Köpet

Hehe najs