.

Jag försöker att inte tappa tålamodet. Att inte sjunka till botten. Att inte tappa orken eller lusten helt.
Det är svårt. Så jävla svårt. Jag visste att det inte skulle vara lätt efter studenten.
Jag visste att det inte skulle vara lätt att hitta jobb. Att det skulle krävas mycket av mig.
Att jag skulle få ta många nej. Många "tyvärr du passar inte just denna tjänst".
Men att det skulle vara omöjligt trodde jag inte.
Enligt min e-post har jag skickat ut 58 ansökningar på 12 dagar.
58 ansökningar. 58 jävla jobb. Jag har dessutom ringt minst 10 samtal. Och lämnat CV i över 20 butiker.
Och detta är bara de senaste 12 dagarna. Jag har sökt jobb sedan slutet av augusti.
Vad fan gör man? Vad ska jag göra? "Håll ut, vänta och fortsätt söka så dyker det snart upp något."
Det är lätt att tänka att man ska tänka så. Det är lätt att säga åt någon annan att tänka så. Speciellt om man inte suttit i min sits. När man har suttit hemma sedan i mitten av augusti när alla skolor, kurser och jobb drog i gång igen så blir man rätt instabil ska ni veta. Man lär sig mycket om sig själv. Om vad man är kapabel till att göra och inte göra. När man har suttit hemma (och nu menar jag inte konkret) varje dag i snart två månader så blir man på gränsen till deprimerad. Jag blir det. Jag måste ha saker att göra. Att fika tre dagar i veckan och festa en dag i helgen betyder inte att ha saker att göra. Jag vill ha rutiner. Behöva gå upp tidigt på morgonen. Känna att jag faktiskt gör något för att försörja mig själv eller bidrar med något till samhället.

Pengar är en annan del. Att vara fattig är ett uttryck många använder daglien. Kanske lite oseriöst, även jag. Nu vet jag vad det innebär till en viss del. Åtminstone om man är svensk. Jag kan inte göra saker jag vill. En enkel sak som att gå till simhallen och simma. Jag får simma en gång istället för tre dagar i veckan som jag vill. En annan sak är att jag inte kan söka jobb lika aktivt eftersom jag inte har råd att åka in till stan mer än högst två dagar i veckan. Jag kan inte träffa mina vänner så ofta som jag vill för jag har inte råd att besöka dom. Jag kan inte köpa nya kläder. Senast jag köpte ett plagg var i juli om man inte räknar med då mormor gav mig 200 kronor så jag kunde köpa en ny "hösttröja". Jag kan inte köpa vinterjacka, inga vantar eller mössa. Det enda jag har som en "fattig" människa inte har är mat och tak över huvudet. Bortsett från det lever jag ett fattigt liv. Strosar runt på dagarna. Sover, dricker, ligger, sitter, står. Jag har till och med börjat prata med mig själv. Jag har alltid pratat med mig själv på skoj. Men nu händer det dagligen att jag har konversationer med mig själv i köket då jag ska laga min lunch eller ska dricka mitt morgonkaffe. Anledningen till att jag kunde festa i fredags var för att mina föräldrar tog ut 200 kronor från mitt körkortskonto. Dom har inte heller råd att ge mig pengar hela tiden. Tjugo kronor om dan plus lite "små" skrammel  blir mycket i längden som stackars mamma har fått pungat ut för mig nu varje dag i princip sedan augusti.

Jag undrar när gränsen går. När går gränsen för att må så dåligt så att man baraaa måste göra något åt det? Vad som helst. Vad finns det för alternativ? Jag har ju gjort allt. Plan B, C och D är redan förbrukade.
Jag försöker att dölja det så mycket som möjligt när jag är ute bland folk eller kompisar. Det är ju inget som andra behöver veta. Det är mitt liv och mina problem. Jag tycker synd om mig själv för jag vet ju inget bättre. Hade jag varit rik men utan vänner hade jag också tyckt synd om mig själv. Hade jag haft ett seriöst jobb utan kompisar hade jag också tyckt synd om mig själv likaså om jag varit ett fattigt barn i Afrika. Människor tycker alltid synd om sig själva. Någon gång i livet. Vissa perioder.

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget. Förmodligen ingenstans. Ville bara skriva av mig. Skriva utan att någon ska avbryta och säga att det kommer lösa sig. Orden "det kommer lösa sig" har alltid betytt någonting innan. Det har alltid löst sig. Skolan har alltid funnits där, vännerna, familjen, vardagen. Vänner och familj finns kvar. Men dom kan inte göra något åt min situation. "DET" kommer inte lösa sig. Jag måste lösa det. Och det måste vara snart för att jag klarar inte av att bara sitta hemma mer nu. Det tar på mig. Är det någon gång jag varit på gränsen till att bli deprimerad så är det verkligen nu.
Jag drömmer fortfarande om den dagen då jag kommer skriva med stora bokstäver i min blogg att jag äntligen har hittat ett jobb. Att saker och ting kommer att lösa sig. Att jag för första gången på 4 månader kommer få pengar igen. Till den dagen då jag sitter i mitt jävla rum någonstans i Köpenhamn och bara sitter. Jag ska dit. Och jag tänker fan i mig inte nöja mig förrän jag är där heller. Mer ensam än nånsin men då vet jag att jag klarade det åtminstone! Och du som läste igenom detta. Tack. Jag behöver inga tröstkommentarer eller liknande. Att du läser igenom detta och förstår vad jag tänker och genomgår räcker gott och väl.