.

Det är svårt att förstå allt som händer just nu.
Jag kanske övereagerar? Kanske för att jag har sovit mindre än 6 timmar på två dygn?
Allt som hände pappa igår. Mammas gråt och skrik. Pappas ynkliga ansikte.
Jag har aldrig känt mig så ensam. Så rädd. Pappa kunde dö. Jag kunde dö.
Jag visste inte vad jag skulle tänka. Antingen det värsta. Eller inget alls.
Det hände inget alls. Men vad skulle jag förvänta mig? Dessutom fick vi inget svar. Inget alls.
Mitt projektarbete? Jag har ångest. Inte ångest för att jag inte gjort något.
Utan för all den tid jag har lagt ner.  All min ork, allt jag har kunnat ge.
Och nu är allt skit. Jag har en vecka på mig att spela in en nästan 5 minuter lång musikvideo. Plus redigering.
Och på toppen av allt skit, så fick vi ett nytt projekt i skolan idag.
Alla andra kom med åtminstone EN från klassen. Jag? Såklart helt själv med bara folk från den andra klassen.
En jävla bagatell egentligen.
Men ändå får en sån liten skitsak mig att vilja gråta, skrika och bara skita i allt.
Just nu är allt bara kaos. Ingenting fungerar i hjärnan. Jag önskar att jag kunde visa det i skolan.
Men ändå så bara skämtar jag bort allting. Ingen tar mig seriöst. Jag är oftast inte seriös.
Men nu då?
Pappa, projektarbetet, nytt projekt, ingen sömn, saknaden efter Simon som bara blir större och större.
Ja. Det är väl inte så konstigt ändå att allt bara snurrar.
Det är inte mer synd om mig än någon annan.
Men det är mitt liv, min ångest.