.

Igår/inatt har varit den värsta i mitt liv.
Jag lämnade Skellefteå igår vid 4.
Med gråten i halsen, utan att få säga hejdå ordentligt och utan min beställda biljett fick jag sätta mig på bussen och förbereda mig inför den 6 timmar långa bussresan.
Jag hade beställt min biljett, men jag kunde inte få ut den.
Jag var tvungen att lägga mina allra sista 200 kronor på bussresan.
Nu hade jag ingenting att köpa mat eller dricka för under 6 timmars bussresa, plus en tågresa på 9 timmar.
Men det skulle bli värre än så.

Jag kom fram till Sundsvall vid 11 igårkväll och sekunden jag steg utanför bussen trodde jag att jag skulle dö.
-28 grader stod temperaturen på och jag skulle vänta där i en och en halv timme.
Tåget kom och jag kröp in bland alla mina kläder och försökte göra det så komfortabelt som möjligt.
Jag somnade och vaknade upp i Stockholm, tog en halv cigg gick in och somnade om igen.

Den mest obekväma och ångestfyllda natt jag haft slutade vid 5 på morgonen och jag trodde att vi närmade oss Nässjö eftersom det bara återstod ca tre timmar kvar.
Jag insåg att vi nyss hade lämnat Stockholm, för tåget hade inte kommit därifrån när jag somnade.
Tåget lämnade efter många om och men Stockholm och jag somnade om igen.
Efter 9 timmar på tåget stannade vi mitt ute i ingenstans och ingen visste hur länge vi skulle stå där.
Konduktören sa att vi hade en försening på 3 timmar och 55 minuter och att han inte visste hur länge vi skulle stå still denna gång.
Vi blev stående där i 3 timmar. Jag hade inga pengar, ingen mobil, ingen att prata med.
Jag grät och trodde aldrig att jag skulle komma hem.
Jag hyperventilerade och kunde inte andas. Jag var så hungrig och törstig att jag inte kunde känna min tunga.
Jag grät och grät och kunde inte sluta. Jag har aldrig känt mig så ensam, hjälplös, ynklig och miserable.

Vid 13.00 idag kom jag äntligen fram till Hässleholm.
När jag hoppade av tåget kände jag en lättnad och en trygghet jag inte känt på länge.
Jag var hemma. Solen sken, den norrländska kylan var borta. Den skånska luften och alla skånsktalande människor gjorde mig så himla glad.
Känslan av att veta att alla jag älskar och litar på finns inom en radie på 3 - 4 mil och inte 130 gör så jävla mycket.
Efter 23 timmar. Utan att ha pratat med någon. Helt ensam hade jag rest genom i princip hela Sverige.
130 mil, 23 timmar. Helt ensam.
Över 260 mil på mindre än tre dagar.
Jag känner mig psykiskt och fysiskt misshandlad.
Aldrig mer. Aldrig!