.

Mitt liv, som inte ens existerar längre.
Jag hade nyss skrivit ett långt meterlångt inlägg om hur det är att inte ha ett jobb/vardag/rutiner/liv. Jag kan inte publicera det. Jag skäms. Jag mår illa. Jag fattar inte. Det är bara så påfrestande, både psykiskt och fysiskt. Jag kan inte ens beskriva det, och ni kan inte förstå det. Jag kan inte sova och nu är klockan snart halv 6 en måndagmorgon. Jag kan absolut inte sova. Det slutar med att jag däckar på soffan vid nio och sover stenhårt till 3 imorgon eftermiddag ändå.
Och så börjar allt om igen.

Snälla, tyck inte synd om mig. Det är det sista jag vill. Bry er inte. Ingen behöver bry sig för det är bara mig det handlar om. Jag vill bara få skriva. Skriva vad jag tänker i min hjärna och spotta ut det jag har i magen. Någon dag när jag återigen kan kalla mitt liv för liv så ska jag skriva positiva saker. Lägga upp fina bilder, få er att le och må fantastiskt! Tills dess får ni stå ut med det här. För det är såhär det är för mig.