18
Om 3 timmar är det officellt min födelsedag.
Jag har ångest.
Tänk att jag har ångest över min 18 års dag.
Det är fel.
Det är inte rättvist.
Jag vill ju inte ha det.
Jag minns exakt hur det var för ett år sen.
Jag satt uppe själv och kollade på pianisten.
Hade packat mina kläder.
Packat matsäck inför den långa resan.
Vid tolvslaget fick jag sms från tre stycken.
Felicia, Josefine och dig.
Du ringde såklart också.
Jag hade fjärilar i magen inför morgondagen.
Jag saknade dig något så enormt.
Men vi skulle ju ses imorgon.
På min födelsedag.
Helst innan klockan tio.
För det är då jag föddes.
Det skulle bli speciellt.
Och det blev mer än så.
Efter 8 timmars lastbilsfärd kom jag äntligen fram till Katrineholm.
Precis lagom till 10.
Du kramade mig och jag hade aldrig känt mig så kär, eller lycklig.
Du frågade om det var vi nu.
Jag sa ja.
Jag hade kunnat göra allt för att åka ett år tillbaka.
Jag önskar att det var en annan dag detta hände.
Att det hände på min födelsedag var ett stort misstag.
Jag kommer bli påmind, år efter år, hur kär jag var.
Hur fin du var.
Hur underbar min 17 års dag var.
Men imorgon är det min 18 års dag.
Långt ifrån 17.
Jag kommer aldrig mer få uppleva 17.
Så det är bara att inse.
Imorgon hoppas jag mina älskade kompisar räddar min födelsedag.
Jag kommer gråta.
NI kanske tycker jag är patetisk.
Tror att jag tycker synd om mig själv.
Tror att det är lätt att släppa, att gå vidare.
Att det bara handlar om att släppa taget.
Det är inte så.
Jag är tuff, jag är hård.
Jag kan stå emot det mesta, och förtränga.
Men när man upplevt äkta kärlek.
Hur jävla klyschigt och töntigt det låter.
Så är det svårt att glömma
Svårt att glömma den person man älskade mer än någon annan.
Sin första kärlek helt enkelt.
Ännu svårare när man vet att det skulle hålla längre än det gjorde.
Att det var mitt fel. Mitt beslut. Att det hängde på mig.
Att det var jag som sabbade.
Om jag hade varit en aning mindre naiv, så hade det kanske varit vi nu.
Men så var det inte.
Gjort är gjort.
Det är mitt livs störta misstag och jag gör allt för att glömma dig.
Men det är lättare sagt än gjort.
Ingenting blir bättre eller mindre.
Tiden läker inga sår, och jag tänker aldrig sluta älska dig.
Jag har ångest.
Tänk att jag har ångest över min 18 års dag.
Det är fel.
Det är inte rättvist.
Jag vill ju inte ha det.
Jag minns exakt hur det var för ett år sen.
Jag satt uppe själv och kollade på pianisten.
Hade packat mina kläder.
Packat matsäck inför den långa resan.
Vid tolvslaget fick jag sms från tre stycken.
Felicia, Josefine och dig.
Du ringde såklart också.
Jag hade fjärilar i magen inför morgondagen.
Jag saknade dig något så enormt.
Men vi skulle ju ses imorgon.
På min födelsedag.
Helst innan klockan tio.
För det är då jag föddes.
Det skulle bli speciellt.
Och det blev mer än så.
Efter 8 timmars lastbilsfärd kom jag äntligen fram till Katrineholm.
Precis lagom till 10.
Du kramade mig och jag hade aldrig känt mig så kär, eller lycklig.
Du frågade om det var vi nu.
Jag sa ja.
Jag hade kunnat göra allt för att åka ett år tillbaka.
Jag önskar att det var en annan dag detta hände.
Att det hände på min födelsedag var ett stort misstag.
Jag kommer bli påmind, år efter år, hur kär jag var.
Hur fin du var.
Hur underbar min 17 års dag var.
Men imorgon är det min 18 års dag.
Långt ifrån 17.
Jag kommer aldrig mer få uppleva 17.
Så det är bara att inse.
Imorgon hoppas jag mina älskade kompisar räddar min födelsedag.
Jag kommer gråta.
NI kanske tycker jag är patetisk.
Tror att jag tycker synd om mig själv.
Tror att det är lätt att släppa, att gå vidare.
Att det bara handlar om att släppa taget.
Det är inte så.
Jag är tuff, jag är hård.
Jag kan stå emot det mesta, och förtränga.
Men när man upplevt äkta kärlek.
Hur jävla klyschigt och töntigt det låter.
Så är det svårt att glömma
Svårt att glömma den person man älskade mer än någon annan.
Sin första kärlek helt enkelt.
Ännu svårare när man vet att det skulle hålla längre än det gjorde.
Att det var mitt fel. Mitt beslut. Att det hängde på mig.
Att det var jag som sabbade.
Om jag hade varit en aning mindre naiv, så hade det kanske varit vi nu.
Men så var det inte.
Gjort är gjort.
Det är mitt livs störta misstag och jag gör allt för att glömma dig.
Men det är lättare sagt än gjort.
Ingenting blir bättre eller mindre.
Tiden läker inga sår, och jag tänker aldrig sluta älska dig.
Kommentarer
Trackback
