Sju komma två.

Nätter försvinner och ingen förstår att det är värre än vad det är.
Jag vill inte, och jag behöver inte längre fly.
Ett beroende.
Jag vill inte, men kan inte låta bli.
Jag vet att det behövs så lite för att inte göra det, men ändå så mycket.
Jag behöver mycket.
Jag behöver inte det.
Det är dåligt, äcklig, skamligt.
Självdestruktivt.
Det finns bara en utväg, och den finns nu.
Det kan skada mig hur mycket som helst.
Men det ger mig en chans att göra det själv.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0